EOL på uppgång med lag på 10-mila

Så var det upp till bevis för Eskilstuna OL 1 version 2025 i herrklassen i Finspångsskogarna. Det var 2008 respektive 2010 EOL hade lag senast har det berättats, 2010 i kombination med OK Tor.

Laget var en blandning av mer eller mindre ringrostiga veteraner (i betydelsen uppnådd H35-klass), två skidåkare med god löpförmåga men lite kvar att lära tekniskt, tre rutinerade ungdomar i åldern 15-17, en inlånad OK Roxen-reserv (eftersom sjukdom dessvärre satte stopp för Björn

Wistrands medverkan på sträcka 9), en svåger och tillika urstark före detta elitmedeldistansare som gått över till orientering, inlånad in från Danmark och så eder ordförande, som knappast är varken ringrostig eller urstark, men väl har lite kvar att lära tekniskt. Men som inte har någon större respekt för långa distanser och därför glatt kapat åt sig sistasträckan i trygg förvissning om att vi nog inte skulle ha tätkänning ändå.

Samtliga kämpade på trots en del bommande, kodsiffror kollades och dubbelkollades och i slutändan kunde vi räkna in tio godkända sträckor i mål! Placeringsmässigt kan konstateras att

Emil Winnerstam och Anton Moberg lyckades bäst på sina respektive sträckor med ungefär plats 250. Därutöver hade vi på Långa natten en 88:e plats av inlånade Johan Hydén. 16,1 km natt på 1.53.20 är inte för alla.

Sov gjordes det i olika omfattning, olika tider och med olika framgång, mestadels på liggunderlag längst in i klubbtältet. Med två tältdukar mellan oss och OK Ravinens (party-?)tält. Nej då, sover man i klubbtältet får man räkna med att det pratas. Vi hade ingen fast lagledare utan rollen skiftades runt lite efter behov och vilka som var på plats och vakna. Alla tog ansvar och tonåringarna lagledde varandra i natten. Det fixades med lampor och nummerlappar, extrakompasser och extraenergi för långa pass i skogen, och inte minst hölls det koll på passertider från radiokontroller – plötsligt ska näste man snart ut! Och så ska man ligga OK till matmässigt innan start, annars blir det tuffare än det behöver vara i skogen.

Vi hade också supporterbesök av en av våra D12:or och på tisdagens ungdomssprint vid Stora Sundby smiddes det redan planer för att formera ett ungdomslag på 10-mila 2026. Superkul! Och Jukola är ju också roligt, men det får bli nästa år – i år har vi en student som ska firas den helgen. 25-manna ligger ju annars närmst i tiden var ju väldigt lyckat förra året, så det vill vi göra igen. Där är ju en tydlig fördel att det finns både mer måttliga längder och svårighetsgrader att erbjuda.

Och för att återkoppla till målsättningarna som sattes upp: 1. Vi hade definitivt kul och fick mycket tid att umgås. 2. Vi startade med fullt lag (vi hade inte givit upp om att migränen skulle ge sig i tid när starten gick). 3. Alla kom i mål utan svårare blessyrer än skavsår och viss frustration över bommar. 4. Vi blev godkända! 5. Vi blev inte sist (inte på någon sträcka och inte totalt). 6. Vi slog faktiskt både Ärlas första och andra lag, i alla fall på Långa natten och iaf andralaget på ytterligare någon sträcka. Skämt åsido, så var det förstås roligt att följa de andra Sörmlandsklubbarna också och det imponerade att Ärla fick totalt fyra godkända lag i olika klasser.

Sammanfattningsvis känns det fantastiskt roligt att vi fick ihop det. Glad och tacksam att så många antog utmaningen! Vi hade också första parkett från tältet när damtäten kom ner från skogen efter andra nattsträckan. Det var minnesvärt. Och vi kommer tillbaka!